New England, som stilen så fint heter, kan vara så förbaskat vacker tycker jag. 

 

I stora, nybyggda Villa Nordic-villor med träpanel invändigt och där stilen tas fullt ut i varje rum, med skepp på fönsterblecken, flagg-kuddar, randiga tyger och Ralph Lauren-tapeter. Men det är lite svårt att göra i alla hus, att att det så fullt ut, särskilt i Sverige. 

 

Därför tycker jag ännu mer om den mer Skandinavienanpassade versionen; den som vi egentligen alla kan till oss, där vi bara kan plocka små, små bitar av skärgård med oss in att njuta av. 

 

För få saker ger ju ett sådant lugn och en sådan atmosfär som just havet, och det runtomkring. 



 

 

Så varför inte bara plocka de små sakerna, lyfta in dom i vardagsrummet, sovrummet, köket, och låta just valda delar få sätta tonen? Det går ju precis lika bra, om man nu inte har lusten eller möjligheten att fylla sitt hem med flagg-kuddar och modellskepp. Skärgård är så tacksamt att ta med sig hem; kanske bara i form av en blå-röd-mönstrad pläd, svala lakan, skimrande snäckskal från semestern eller tyger som andas salt och vind och timmar av sol. 

 

Det är ju, i vilket fall, känslan man vill åt. 

 

Den av långa dagar, hud som stramar av solen, vindtrassligt hår och de där matta, vita fläckarna man får på benen när man badat salt och sen torkat. 

 

Semester. Stillhet. Allt det där. 











Oftast så är det ju i vilket fall detaljerna som gör helheten - inte tvärtom. Som att lägga krossade musselskal över jorden på sitt olivträd, hänga blekta tampar på husväggen, leka med det där blåa, vita, röda som är så synonymt med västkust och öppet hav och hummertinor.

Att här och där låta känslan ta sin plats i någon slags blandad kompott av minnen, loppisfynd, nyinköpta kuddar, öppet ljus och en dörr som står på glänt och hälsar välkommen till nästa rum. 








Framförallt i ett sovrum kan jag älska att få andas lite skärgård; 

  

att få ha sängkläder som skvallrar om svalka och renhet, som om de fått hänga på tork över ett balkongräcke i solen och fortfarande doftar svagt av tång. Eller som att göra New England försvenskat som sagt; med fårfällar för kalla morgonfötter men med en modig pelargon i sliten kruka som mjuk motvikt mot det lite ruffare. Vilket svenskt skärgårdshus har inte pelargoner på små fötter på fönsterblecket? 

  

Pelargoner, blåvita lakan, ett fönster öppet mot det där havet som skiftar från blått till grått till svart beroende på årstid och vädrets humör. 

 
 

Alla årstider är ju lika vackra oavsett, och bär samma svaga doft av sommar. 

 

 

Och att få dricka sitt té i en mugg stor nog att hålla med båda händerna; lika vit som nattygsbordet och strösslad med blåa stjärnor. 









Så, om ni sneglat på New England-stilen men inte velat löpa hela linan ut, var inte rädda för att bara ta en nypa av det vackra och sprida det genom rummen lika försiktigt som man med tummen och pekfingret släpper salt ner i en kanelbulledeg -

  

allt måste inte vara allt eller inget. Särskilt inte i ett hem. 

  

Där får man vara precis hur spretig, konstig, ambivalent och knasig man bara vill - utan en tanke på vad andra ska tycka. 

 

Ditt hem är ju ditt att bo i, ingen annans. 

  

Lev i det. Ha roligt. 

  

Och gör precis så mycket eller lite du vill. 





  





Så ja, jag älskar New England eftersom det för mig är så synonymt med barndomssomrar, varma bryggor, vita villor med knarrande golv och det där ljuset solen får när det ska passera genom en tunn gardin innan det ska landa mot en vägg och säga godmorgon. 

  

Men jag vill ha New England på mitt sätt, i det som passar mitt hus, vilket just nu är mer skärgårdsromantik och i tyger som mer viskar än skriker att det är sommar - trots att regnet öser ner utanför och minusgraderna strax kommer knacka på. Jag tar små, små delar av helheten och skapar en egen. 

   

Det går ju fint det också. 

 
 

/Emma




Handla New England stilen här >