Personligen avskyr jag ordet "vardagslyx". 

 

Förmodligen för att det har blivit så taget av glättiga reklamfilmer och glansiga magasin; för att det på något sätt har blivit synonymt med rengöringsmedel och välskurna snittblommor i vas och choklad man fått av någon fransk tok som sprungit efter en och vevat med chokladasken när man skulle åka tåg. 

 

Ni vet kanske vad jag menar. 

 


 

Lord Nelson Duntofflor
 

Däremot så älskar jag vardagslyx. 

 Jag gör det. 

 

Vardagslyx som i den känslan som helgmornar ger; när tiden är bara ens egen och tystnaden får ta sig plats i rummen. När man vaknar tung i kroppen av sömn och för några sekunder inte riktigt vet om man är vaken eller fortfarande sover, när det kittlar lätt i musklerna då man sträcker på benen och känslan av att få dra in en fot under täcket och låta den värma sig mot ena smalbenet. 

 

Ja, okej. Det är kanske helglyx, kan man tycka. 

 

Men den känslan, just den, om man kan få in den på en måndag, tisdag, onsdag - vad du vill - om så bara för några minuter. 

 

Det är vardagslyx.

 


 

Newport Yach Club Morgonrock
 


 

Lord Nelson Ullpläd
 

Och jag; jag avskyr att frysa.  

Det är något med höstarna och vintrarna i det här landet som liksom går in under skinnet på mig och vägrar släppa om det väl bitit sig fast. Därför är lyx lika mycket att få vara varm, att få samma tunga känsla i kroppen av just värme som av sömn, att få gå i stora morgonrockar och tossor på kalla golv och nånstans lite uppstudsigt känna att  

ha! jag lurade dig!

 

och räcka finger åt golvet som i november gett upp kampen mot kylan och låter den sippra in. Och även när jag bodde i lägenhet hade jag ett behov av det där, värmen, och bar tjocka duntossor trots att det kanske inte alls behövdes egentligen - för att det var mjukt. 

 

Och för att det gav en känsla av helg. Och lite trygghet.






Beach House Pyjamas

 

Newport Yach Club Morgonrock 




 

För lyx det är också mjukhet. Mjuka tyger, mjuka material, nån slags barriär eller stötdämpare av bomull att omge sig med. Kanske även det som en slags motvikt till det jag så ofta påpekar; allt det hårda, hetsiga där utanför dörren som jag så förbenat envist tror att man som människa behöver värja sig ifrån på alla sätt man kan; även de mest ytliga. 

   

Med vaniljdoftande té, med tid, med tystnad, med en kall fots önskan att värma sig mot ett sovvarmt smalben. 

Men också med helgernas mjukhet, om än i form av pyjamasar eller kornblåa tossor som håller ens fot och räcker finger åt all världens golvkyla. 










 
 

Så. Jag tar tillbaka "vardagslyx" från alla rengöringsmedel och knasiga fransmän och gör om det i min egen form - 

i mjukhet och värme och en lugnt sorlande radio, i att ställa klockan lite för tidigt även en onsdag bara för att få den där stunden av helg då man inte har bråttom och då inga höststormar kan leta sin in


Och i de mest världsliga ting; som en trasig bok som väntas på att läsas och den där sucken av njutning efter en lång dag när benen återigen får stickas ner under täcket och omges av jersey och kroppsvärme och lugn. 


Jag startar en vardagslyx-falang och du är bjuden. 

 

/Emma