Jag har en son.

 

Han är strax över två år gammal och älskar kaniner, fåglar och hattar. Han har en gammal Jellycat-kanin vid namn Koi-Koi som han tar med sig överallt, han tycker om kläder och högklackade skor och att bada badkar med så mycket skum att det bara är hans huvud som sticker upp.


Och tomten.
 

Han älskar tomten. 













Han gillar att städa; drar runt vår mopp här hemma med allvarlig uppsyn, tar våtservetter och putsar omsorgsfullt bord och lister. Det vete gudarna vad han har fått det ifrån. Inte sin mamma iallafall.
 

Men från mig har han fått kärleken till udda ting och vardagslyx; som små batteridrivna ljus som man kan tända och bära in i badrummet. Tända! säger han högt för sig själv när han sitter på knä framför den öppna spisen vi har i sovrummet och så tänder han alla de där elektriska ljusen tills rummet fylls av ett flackande sken. Nuuu säger han då, nöjd, och kryper upp i sängen för att dra täcket till hakan.

 

Han är rädd för spindlar, spindelnät och varma saker. Och han tycker inte om ris, det är äckligt enligt honom. Och smörgåsar är bara ett slags transportmedel för att få pålägget till munnen. Inget annat. 





 



Jag har en son som har blivit strax över två och fått en personlighet. 

 

Han vet vad han tycker om, vad han älskar och som gör honom så glad att de där små lockarna studsar av skratt. Och då, tycker jag, är det dags att få ett nytt rum. Att lämna det där lilla babyrummet med alla snedtaken och spjälsängen, att få ett eget stort rum med plats för skåp och korgar och hyllor - att kunna ha allting han tycker så mycket om på nära avstånd. Att få en säng utan spjälor, ett hörn för sin "kodja" och en plats där han kan komma in och känna sig som hemma.


Så det här rummet, nu naket och kalt, är numera hans.
 

Det var en gång i tiden gästrum och sen blev det garderob och nu - nu väntar det på att få fyllas med kärlek. Att målas, möbleras, anpassas.

Vi startar här.
 

Och snart, snart kommer ni få se hur det växer fram.

 

/Emma